Hjälpen når Kongos krigsoffer!

Hjälpen når Kongos krigsoffer!

Jag möter Birgitta Stenman vid köksbordet i V. Frölunda. Birgitta känns mitt uppe i livet. Hon fyllde nyss 70. Hon är nygift med Paul och för fyra veckor sedan kom de hem från Kongo där de bland annat besökte Denis Mukwege på Panzi-sjukhuset och sjukhuset i Lemera.

Birgitta – vem är du för den som aldrig träffat dej?
Jag är uppväxt i det som kallades för Belgiska Kongo. Mina föräldrar var missionärer och jag var ett halvår när jag kom dit. Det var i slutet av andra världskriget.

Vad jobbade en missionär med på den tiden i Kongo?
– I vår familj var det självklart att man skulle hjälpa sin medmänniska. Pappa predikade och jobbade samtidigt praktiskt. Mamma var sjuksköterska.

Hur många av dina första 20 år levde du i Kongo?
– 16 år.

Hur fungerade skolan i Kongo när du växte upp?
– Det fanns ingen skola där mina föräldrar arbetade så jag fick åka till Rwanda och gå på en internatskola för missionärsbarn där. Vi följde den svenska skolplanen.

Hur gammal var du när du började där?
– Jag var sju år.

Hur var det?
– Jag längtade självklart efter mina föräldrar. Ibland kunde det hända att de kom och hälsade på. Annars kunde vi skriva brev till varandra under terminen.

Hade du någon hobby eller intresse när du växte upp?
– Jag hade många afrikanska lekkamrater. När jag var hemma på mina lov tyckte jag det var jättespännande att följa med mamma på jobbet.

Var arbetade din mamma?
– Hon arbetade på dispensären. Sedan var hon lärare för de som inte fått gå i skolan. Mina föräldrar Simon och Selma Petterson talade mycket om Sverige. Alltid med stor tacksamhet till de församlingar som möjliggjorde arbetet i Kongo.

Du måste ha blivit inspirerad av din mamma. Du har nu jobbat inom sjukvården i 50 år. De sista 30 åren som läkare. Hur ser du idag på det land du växte upp i?
– Det är ett fantastiskt land och folk. De får tyvärr inte del av landets rikedomar p.g.a. korruption och krig. Krigets aktörer är inte intresserade av fred, utan utnyttjar olika rebellgrupper för att utvinna mineralerna som säljs vidare för att ingå i tex våra mobiltelefoner. Sexuellt våld är en del av krigföringen.

Kan man hjälpa krigets offer på plats i Kongo?
– Ja, kvinnor från tex Lemera hjälper sina medsystrar till i första hand sjukhusvård och boende. De utsatta kvinnorna och deras barn, bl.a. de som kommer till genom alla våldtäkter, är inte välkomna till sina familjer och hembyar igen. De är alltså både fysiskt och psykiskt skadade.

Du och din man Paul kom hem från Kongo för några veckor sedan. Kan du säga att hjälpen från Sverige når fram?
– Ja det gör den. Men ytterligare hjälp behövs. Den 6 april träffade vi Dr. Denis Mukwege han berättade att de kommer att öppna ett ”One stop center” i Lemera. Där kommer man att på ett ännu effektivare sätt hjälpa kvinnorna fysiskt, psykiskt och juridiskt. De får då hjälp att komma in i samhället igen.