I åratal levde de som djur i skogen med sina barn

I åratal levde de som djur i skogen med sina barn

Man lär känna människor på olika sätt under ett liv. Bakgrunden till vår nya vänskap med Atosha är lika tragisk som välsignad. Hon ansvarar för VAS-projektet (Victime d’Aggression Sexuelle), ett rehabiliteringsprogram på Lemera sjukhus för våldtagna kvinnor i Kongo Kinshasa. Hon är en av vår församlings värdefullaste biståndsarbetare ute i världen. Jag skall försöka återge något av ett samtal vi hade häromdagen där Birgitta Stenman hjälpte mig att tolka från swahili.  (Bild: Atosha till vänster och hennes dotter Faida som också arbetar med kvinnorna.)

Atosha – vem är du för den som inte känner dig sedan tidigare?
– Jag är född på Lemera i östra Kongo och uppväxt i byn Katala som ligger i närheten. Min pappa hette Paul Madodo och var en av eleverna som gick i bibelskola för Simon Pettersson.
När du ser tillbaka på din uppväxt, vad tyckte du var det roligaste du visste då?
– Det roligaste jag visste var att gå i söndagsskola och sjunga i barnkören. Jag blev frälst tidigt och vi bad mycket till Gud tillsammans hemma i byn.
Hur ser din familj ut?
– När jag var 15 år bestämdes det att jag skulle gifta mig. När jag var 16 år gifte jag mig i byn Kigoma. Min man och jag flyttade till Lemera när jag var 22 år. Då hade vi tre barn. Idag har jag en stor familj med 12 barn!
I din församlingstjänst arbetar du idag med utsatta kvinnor på Lemera. Hur började det?
– Det var någon gång år 2012. Jag var på hemväg från ett bönemöte hos finska missionären Mama Mirja. En kvinna kom smygande mot mig i mörkret och berättade om att hon hade blivit våldtagen och ville att jag skulle be för henne.
Vad hände sedan?
– Kvinnan kom tillbaka nästa kväll och då tog vi hand om henne. Nu fick vi höra om flera kvinnor som blivit utsatta. Någon kväll därefter då vi höll på att bedja för detta kom det fram ett mail mellan alla strömavbrotten som vi har här.
Kom mailet när ni bad för kvinnorna?
– Ja, när vi var i bön för kvinnorna.
Vad handlade mailet om?
– Det var från Birgitta Stenman som undrade om det var något speciellt som vi behövde hjälp med från Pingstförsamlingen i Västra Frölunda.
Hur tänkte ni då?
– Mama Mirja sade då att hon trodde det var meningen att jag skulle arbeta med och ha ansvaret att gå ut i byarna runtomkring och undersöka hur det låg till med det som berättades för oss om våldtäkter mot kvinnor.
Hur blev det – gick du ut i byarna och letade upp kvinnor som behövde hjälp?
– Först gick jag till pastor Mbozi och berättade om den allvarliga situationen som många kvinnor kunde ha hamnat i.
Vad sade pastor Mbozi om dina tankar?
– Han sa att ”vi har förtroende för dig Atosha. Gå ut och se hur det ligger till”. Då gick jag till fots upp i bergen här runtomkring och besökte byarna.
Hur gjorde du för att kvinnorna i byn skulle få reda på att du letade efter våldtäktsoffer?
– Jag gjorde som jag alltid brukat göra. Först samlade jag ihop alla som ville lyssna och predikade om Jesus för dem. Efteråt ordnade jag ett kvinnomöte i byn. Då frågade jag om det var någon som hade blivit utsatt för våldtäkt.
Om någon svarade ja på den frågan. Vad hade du då att erbjuda dem?
– Jag tog med dem till vårt sjukhus på Lemera. Där blev de undersökta och blev erbjudna vård. Både fysisk och psykisk. De som hade blivit förskjutna från sina familjer hade också med sig sina barn till sjukhuset när de kom.
Finns det någon förståelse ute i byarna för att dessa kvinnorna faktiskt är oskyldiga till det som har drabbat dem?
– Det är fortfarande likadant som det alltid har varit. Ytligt kristna män tar avstånd från sina fruar när de blivit utsatta för sexuellt våld.
Atosha – är du fortfarande ute och informerar om detta i byarna runt Lemera?
– Ja, när jag får ett tillfälle att tala om detta gör jag det. Både i min hemförsamling och i andra församlingar. Jag säger att kvinnan är oskyldig och att hon erbjuds vård på sjukhuset. Både psykiskt och fysiskt.
Har du stött på några som flytt ut i skogen efter våldtäkter?
– Ja, de 149 kvinnor som vi har idag på rehabiliteringen har alla bott som djur i skogen. De som bott ute längst har levt i 12, 15 ja ända upp till 20 år i skogen! Det är sådana som tvingats fly t.ex. från grannländer och inte haft någonstans att ta vägen med sina barn.
Hur fick ni kontakt med de som gömde sig i skogen med sina barn?
– Vi upplever det som en stor Guds nåd att kvinnorna i byarna fick reda på att vi tog emot kvinnor på sjukhuset. Sedan spred det sig som en löpeld ut till skogen till de som tagit sin tillflykt dit och bodde där.
Vår församling, Pingst Mölndal, finansierar idag ett utbildningsprojekt för dessa kvinnor och jag frågar därför Atosha om hennes uppfattning av detta.

Spontant utbrister hon:
– Vi tackar Gud för Mölndal varje dag!
Så du tror att samarbetet med Devent och CMA har varit rätt väg att gå?
– Det kommer att bli till stor hjälp. Det är absolut rätt väg att gå!
Kursen är ju inte avslutad ännu, men vad har varit bäst hittills?
– Att kvinnorna får hopp om att de kan bli självförsörjande. Att de sedan kan ta saken i egna händer och få ett nytt liv.
Det ingår praktisk odling i kursen. Hur fungerar det?
– Vi har bland annat odlat bönor och kassava. Vi hoppas att kunna odla på större ytor längre fram.
Har du någon kommentar till Fas 2 i kursen som genomfördes i Kenya?
– Det vi såg i Kenya öppnade våra ögon. Bara det blir lugnare i Kongo finns det mycket vi kan göra. Vi drömmer om större odlingar, kooperativ mm.
På tal om oron i Kongo – Atosha, du har ju själv nyligen blivit kidnappad av gerillan. Hur gick det till?
– Jag hade precis kommit hem från bönen i kyrkan. Då kom beväpnade män och sköt in i huset och tvingade mig följa med dem. Då sa jag att jag absolut ville ha med mig min bibel.
De tog dig till fånga – vad hände sedan?
– Under tiden de drog iväg med mig slog de mig så hårt i ryggen att jag fick öppna sår. Då ropade jag högt på Jesus. Efter det slog de mig inte mer. Men jag tvingades gå med barfota långt över höga berg och hade ingen aning om vart de förde mig. Jag bad och sjöng hela tiden. Jag kände mig som Daniel i lejongropen.
Hur blev du fri från din fångenskap?
– När pastor Mbozi hörde talas om detta gick han upp klockan 5 på morgonen nästa dag och gick ut i skogen för att leta efter mig. Han var inte rädd för att dö. Han sov över i skogen och tog kontakt med rebelledaren och krävde att jag skulle friges. Gud hjälpte mig därifrån. De förde mig senare till en plats där pastor Mbozi satt och väntade på mig.
Hur tänker du på kidnappningen idag?
– Jag kan idag uppmuntra våra kvinnor på sjukhuset på ett djupare sätt efter det att jag också blivit bortförd och misshandlad. Jag vill att alla skall förstå den trygghet och hjälp som under alla förhållanden finns i Jesus.

Intervju: Roland Lindal